Endorfin och idrottslärare

Det var lite av kvällens samtalsämnen när jag var hemma hos mina föräldrar. Endorfin är kroppens eget morfin som gör att man känner välbehag och det fungerar även som smärtstillande. När man tränar bildas extra mycket endorfin som skickas ut i kroppen, det är även lite beroendeframkallande. Så, ju mer man tränar, ju gladare blir man och man vill träna oftare för att få dessa "endorfinkickar".

Idrottslärare. Vem har inte någon gång haft en gammal idrottslärare som utbildade sig på stenåldern och som har egenheter som att bara se/älska de killar som sportar med idrott flera ggr i veckan? Eller som kör med sina "program" år efter år. Eller som bara inte kan ge ett bra betyg till personen som "bara" springer spåret på 13 minuter för han har ju satt sin tidsgräns, hur mycket personen i fråga än kämpar och kan ha utvecklats. Vem har inte hatat sina idrottslärare? Vilken tjej har inte skolkat från den tråkiga idrotten som är helt anpassad för killar med deras intressen som fotboll eller hockey. Det är självklart inte såhär för alla! Kanske har min egen erfarenhet varit extrem? Men visst ligger det lite sanning i detta?! Och heter det ändå inte Idrott och hälsa?!

Jag har märkt att den generationen har börjat att bytas ut mot unga motiverade lärare som ser eleverna. Men än finns det några kvar. Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden, att utbilda dem. Så, vad gör eleverna när de har slutat skolan och börjat jobba när de är 25? Hur många av eleverna med bra betyg i idrott har fortsatt att spela fotboll 3 gånger i veckan? Och har idrottslärarna lyckats inspirera de som inte är intresserade av fotboll att spela det när de nu är vuxna istället? Har de verkligen blivit utbildade rätt?

Hur tar vuxna mäniskor hand om sin hälsa idag?
Många är ute och motionerar i spåret, en del simmar och andra går på gym. Jag tror nog att de här ligger i topp 3.

Hur en idrottslärare lägger fram motion ute i ett skogsspår har jag redan tagit upp, jag tror inte att man känner sig motiverad att pressa sig så emnormt som elever gör när de ska springa spåret nu när de vuxit upp. De har lärt sig att det är så det känns, det är så man gör. Tänker de någonsin göra om det utanför skolan?

Simning är något man gör någon gång om året med klassen, men fy vad hemsk att stå där med sin bikini, det är det enda man tänker på. Man förstår inte vilken bra träningsform det är. Man belastar inte kroppen så mycket och rygg, armar och ben tränas upp.

Gym fick jag prova på två gånger under min skoltid, då körde vi två box pass en höst, allt annat ska man tydligen ta reda på själv?

Inte heller något om kost eller hur kroppen är uppbyggd har man någonsinn hört talas om under skoltid. Skulle min gammla idrottslärare verkligen tro sina öron om han hörde hur mycket jag tränar och är intresserad av "riktig" träning idag?